Brev till mamma
Tänkte här dela med mig av ett inlägg jag skrev i den bloggen i januari i år, tidigt på morgonen.26 januari-dagen jag fyllde 22 och min första födelsedag utan henne.
26 januari 2007.
Kl: 06:17.
Förstår inte det här och vill inte förstå. Min första födelsedag utan dig,
Gråter ohämmat idag igen. Förträngardagar.Ångest.Skuldkänslor. Vill inte så mycket längre, orkar inte så mycket längre.
Jag bara existerar och har fullt upp med det.
Men varje dag är för mig en kamp nu. Varenda dag.
Man blir rätt så trött och sliten av att kämpa varje dag.
Rister och brister av saknad och sorg, tomhet och smärta.
Nu gråter jag ännu en gång, och igen och igen.
21 år fanns du hos mig.....Kan inte ens tänka en dag till utan dig.
Hulkar, snyftar, gråter - andas måste andas. Får ingen luft.
Orkar inte
vill inte, tvingas...
Kämpar med att få luft. Kippar efter andan.
Så trött. Så sliten är jag nu.
Orkar inte mer, se vad jag tjatar om det varje dag. Men jag vet att jag måste vara stark. För min syster, för morbror och för mormor.Det är dom jag lever för nu. Ibland brukar jag tänka att det skulle vara skönt om dom inte existerade för då hade jag varit med dig nu. Men jag vill inte att dom ska förlora mig också. Inte än i alla fall. Jag vet att jag inte borde tänka så, men jag gör det. Kan inte hjälpa att jag känner så ibland.
Jag vill bara vara med dig. Jag har inget kvar att leva för. Jag vill inte fira mina födelsedagar utan dig. Jag vill inte ta examen utan att ha dig där. Jag vill inte gifta mig utan att ha dig vid min sida. Jag vill inte att mina barn ska växa upp utan en mormor. Jag vill inte! Kan ingen förstå det?
Du var den jag levde för och nu finns du inte här längre. Jag orkar inte låtsas längre, att jag mår bra, fast jag egentligen bara vill skrika ut all smärta.Jag orkar inte! Jag vill inte! Jag kan inte! .
Jag saknar dig mamma, kom tillbaka! Jag fyller ju år idag, du måste komma! Jag ropar högt efter dig men du svarar inte.
Du är så viktig i mitt liv och hur det ska gå nu vet jag inte.
Nawww...thanx :) Jo, jag vet att du inte heller har en mamma så jag vet att du förstår mej.
Du har själv skrivit riktigt fint om din mamma. Jag tänker faktiskt också så; var e hon när jag ska fylla 18? Var e hon på mitt bröllop, på alla födelsedagar, mm... detta har jag fått tänka på i några år nu, och det är väldigt plågsamt.
Din mamma är säkert väldigt stolt över dej och det ska hon även vara, för kolla vilken underbar kvinna som du har blivit! Ta hand om dej! :D
:(.. kan Förstå dina sömnlösa nätter, kan inte ens föreställa mig hur hemskt de måste varit o förlora sin mamma. Men adisa din mamma är stolt över dig, jag är helt säker på att din mamma skulle vilja att du levde ditt liv till fullo. Nemoj nikad pomisliti da te nema, jel din mamma lever vidare i dig. för vidare henne o hennes fina sidor i dig själv o i dina barn. Om du behöver prata med någon gång med någon just let me know..=)
Jättefint skrivet jag har tårar i ögonen .. jag beundrar dig för att du är så stark och klarar dig igenom det! Även om det är svårt så försöker du i alla fall. Jag vill inte ens tänka tanken hur det är och inte ha en mamma. Fortsätt och vara som du är och som sagt din mamma är jättestolt över dig hur du har lyckats med ditt liv jag tror hon ler väldigt mycket ner hon tittar ner på dig :) Ha det bra puss / A
Din mamma är alltid vid din sida, hon kommer alltid vara närvarande vid dina viktigaste stunder i livet...
du är en jättestark tjej,fortsätt :)
Gud vad ledsen jag blev när jag läste ditt inlägg. Nemam pojma kako ti je, ali dvije od mojih najblizih prijateljica su takoder prosle kroz istu stvar kao ti. I vidjela sam da im nije lako. Be strong! A mama je uvijek tu uz tebe!
Jag skulle bara vilja ge dig en stor tröstande kram...
Det är okej att vara ledsen, det måste man få vara för ingenting kan läka det såret i hjärtat hur mycket människor än tröstar. Jag har under en kort period förlorat morbror, mormor och morfar en efter en och det är ett tomrum som inte går att fylla.
Kolla in min blogg och lyssna på hakuna-matata, det gör mig alltid gladare :) Livet utmanar dig ständigt för att du ska uppskatta det.
MISS E: japp det är sånna frågor man ju har svar på. hon kommer ju inte vara där på don stora viktiga dagarna i våra liv. bice uz nas ali samo sto je mi necemo vidjeti :)
BEISA: tack gumman för dina fina ord. pusss
ALMA: ja många tar sin mamma för givet, liksom jag själv gjorde förut...men men..zivot ide dalje. svaki dan je tezak ali sta ces, mora se i to proci.
ISABELLE: tack:)
SMULAN: mmm nije lako ostati bez roditelja. den som löste alla problem och tog hand om allt man själv inte klarade av finns där inte längre och man måste göra allt sånt själv. men men..i kroz to covjek mora proci...
TJOLANTAN: tack :))
AIDA: mmm ba jobbigt:( ja då vet du hur det känns att förlora någon väldigt nära. man känner att livet rasar att man går under. och det gäller att ta sig upp och börja leva igen. det är en svår väg men det går .
heheh Hakuna-Matata haha du e ba för rolig du :)
Jag tror inte ens man kan föreställa sig den smärtan om man inte varit i den situationen! :(
Ilvana: mm precis..o hoppas att ingen helelr får uppleva den smärtan som ung, att förlora en förälder.
Var stark Adisa. Jag tror som Ilvana att det inte går att ens föreställa sig var du och andra i liknande situation känner, men jag vet att det krävs mod och styrka och jag beundrar dig för att du fixar det. Jag har tack och lov min mamma vid liv, men hon har varit sjuk nästan så länge jag kan minnas och även om jag vet att det värsta kan hända så vill jag inte ta mina tankar dit, jag kan inte föreställa mig det...
Stay strong. Kram.
Melissa: Nej det är ju så som du säger, man kan inte föreställa sig ens att hon kanske går bort... man har hoppet kvar in i det sista. Och även fast jag visste vad som väntade så kunde jag aldrig vara förberedd på det när hon gick bort. Det går nog helt enkelt inte ens att förbereda sig för en sån sak. Men som du säger, det gäller att vara stark. Det måste jag. Inte bara för min och min familj skull utan för hennes skull också, för det hade hon velat.
Kanske dummt och fråga? men hur gick hon bort:S? ..
Du e stark ! ..
Anonym: hjärntumör
Råka klicka förbi, guu vad lessen jag blev :/ förlora min pappa för 1 år sen.. de e tungt jag vet.. men läste texten, har inte du en pappa då? jag vet att min mamma va bra stöd! ta handom dig !
Mia: vad tråkigt :( ja då vet du precis hur det känns att förlora en förälder...
nej jag har ingen pappa. mina föräldrar skilldes när jag föddes så jag har aldrig träffat honom eller varit i kontakt med honom.
Oj, nu har ju ingen av dom :S.. gud !
Men din mamma e alltid vid dig, de känns tungt än i dag och varje dag är en plåga men man måste leva .. det skulle dom vilja.
Men ta kontakt me din pappa, hitta han! kanske kommer han va nån tröst? . ah vad vet jag! tack för en bra blogg! forsätt så här!!
Mia: nej jag vill inte ha någon kontakt med min pappa. jag vet uj vart han bor, i Schweiz och med bara ett samtal kan jag ta reda på hans adress o tel nummer men vill som sagt inte ha någon som helst kontakt med honom, aldirg! aja lång historia men så är det :) har massa släkt också som är mitt största stöd :)
