Adisa

"Jag är ingen fördumsfull människa - jag har aldrig fördomar" - sa en människa jag snackade med på MSN precis. Vet inte ens vem det är. Haha. Så efter att ha snackat i en kvart och insett att han behövde akut psykvård blockade jag honom. Och nu sitter jag och tänker på det här med fördomar...

Det är så lustigt. Hur mycket vi bryr oss om vad alla andra gör. Hur mycket vi tisslar och tasslar när vi tror att ingen annan hör, och framför allt när inte just Den hör. Alltid ska det snackas om vad alla andra gör. Men det vi själva gör, det glömmer vi. Man kan knappt ta ett steg utan att någon vet om att man tagit det steget. Knappt andas förrän hela världen vet om det. Ska det vara så? Varför? Varför?
Vi dömer andra så lätt men finner också lätt förklaringar till allt vad vi gör. Vi har också lätt för att hitta förklaringar till händelser som våra nära och kära begått.
Som sagt, det är lustigt.

Alla fördomar vi påstår att vi inte har. Vi är fyllda med dem. De sitter i märgen, i själen och i fötterna. De är marken vi går på och luften vi andas. Fördomar. Grunden till allt här i världen. De sitter i plankorna vi bygger vårat hus med, glaset vi bildar fönster med. Överallt, våran värld är genomsyrad av fördomar. Bara titta, det går inte en dag utan fördomar och dömande. Vi dömer människor vi inte har någon rätt att döma och vi har fördomar som vi inte har någon rätt att ha. För i sanningens namn vet vi ju ingenting.

Och jag, jag sitter här och skriver allt detta och är lika fylld med fördomar jag. Jag dömer människor varenda dag. Och jag skäms, jag är medveten om det hela, men slutar jag? Nej, inte för en sekund. Och när jag lämnar min plats kommer jag gå vidare med mina fördomar och allt mitt dömande.

Det är bättre att vara en idiot och erkänna det.
Än att vara en idiot och förneka det.