Adisa

Jag tog en lång powerwalk nyligen. Det slutade med att jag gick till min gamla högstadieskola Norregårdskolan. Jag har inte varit där sedan jag gick ut nian 2001. Det var så mäktigt att bara stå där utanför och minnas de tre åren jag spenderade där. Helt sjukt vilka minnen man har med sig - resten av livet! När jag hade suttit där utanför på en parkbänk bestämde jag mig för att gå in i skolan och se om allt var sig likt. Och det var det, nästan. När jag sedan gick bort till korridoren där jag hade mitt skåp började jag nästan böla. Naaw.

Och medans jag gick runt där på skolan är det någon som ropar efter mig. "Du ser lite vilsen ut, letar du efter någon?". Jag vänder mig om och där står hon, min gamla SO-lärare. Hon tittade lite igenkännande på mig och när jag förklarade att jag "hade vägarna förbi" och bara var och hälsade på så kände hon igen mig. Lite roligt, med tanke på att det var hela 7 år sen jag gick på den skolan. Men ja, hon kom ihåg mig, fast det är väl knappast något och skyta med. Jag lämnade inget gott intryck på varken lärare eller elever på den tiden. Som hon själv sa "Du var en sådan upprorsmakerska och skulle alltid ställa till med problem och du var faktiskt lite av en mobbare på skolan." Nej fan, det var jag väl inte? Men när hon sedan räknade upp allt jag hade gjort under den tiden höll jag med. Det var samtal hem många gånger pga mitt beteende. Haha. *krigsbarn va fan*.
Det är ett under att jag gick ut högstadiet med toppenbetyg.

De flesta lärarna jag hade på den tiden har slutat på skolan fick jag veta. Och den mest tragiska nyheten jag fick höra var att min favorit lärare, som också var min klassföreståndare, den enda läraren jag faktiskt tyckte om, hade gått bort för ett par år sedan. Jag ville brista ut i gråt när jag stod där. Hon var inte vilken lärare som helst, hon var världens underbaraste människa och faktiskt den enda läraren som förstod mig på den tiden. RIP.