Adisa

Jag har precis snackat i telefon med min chef. Och jag är så jävla förbannad som det går att bli!!! Det kokar inom mig! OH! kfjsdföjwölörjgklavjklfjskfld!!
I alla fall, inte nog med att chefen väcker mig kl 10 på morgonen, utan börjar bråka också. Fan vad jag önskade att jag befann mig hemma i Växjö då, man känner sig så maktlös härifrån. Oh, jag hade åkt dit och bränt ner hela stället! Haha okej, jag skojar, ta det lugnt.

Men i alla fall, mycket elaka saker sades i telefon, mest från min sida, eller ja, bara från min sida. Och nu tycker mina nära och kära att jag överdrev och att jag inte borde ha sagt så till min chef och enligt syrran så borde jag vara glad över att ens ha jobbet kvar. Eeeeeeh, okej så faligt var det väl inte? Eller?
I ALLA FALL, det skiter jag fullständigt i! Hellre går jag därifrån med huvudet högt än är kvar där och vet att jag inte kan säga vad jag tycker och tänker om saker och ting. För så vill jag inte ha det. Jag vill inte hålla käften, jag måste få ut det jag tycker, speciellt när jag vet att det till 100% är jag som har rätt, pa puklo gdje puklo jarane.

Jag vet att jag har rätt och jag vet att chefen kommer inse det och Gud vad jag ska skratta honom rakt upp i ansiktet och säga "vad var det jag sa idiot". Okej jag utesluter nog det sista ordet tror jag, :)

---

UPDATE: Ha! Vad var det jag sa! Han ringde och bad om ursäkt. I told you so.