Adisa

Har precis kommit hem efter att ha varit ute med Emina, Alemka och Sara i flera timmar. Vi satt på en parkbänk i flera timmar och kacklade, bara så som vi tjejer kan, om allt möjligt.
På vägen hem tänkte jag att fan vad lätt det är att bli våldtagen egentligen. Speciellt på vägen hem till mig. Jag måste gå förbi baksidan av en skola och den vägen är verkligen läskig. Det finns ingen belysning, det är massa träd längs den gatan och det är ingen som skulle se eller höra mig. Och ändå går jag den vägen varenda natt. Det har ju fan skett våldtäkt där för ett par månader sen, precis där jag gick, men ändå går jag där själv? Sjukt egentligen... framför allt dumt av mig. Men man är ju naiv och tänker "det händer aldrig mig."  Yeah right, det kan hända vem som helst när som helst. Speciellt området där jag bor. Araby i Växjö är som Rosengård i Malmö. Ja, ni fattar.

Fast oftast, eller ja, alltid brukar jag ringa till någon då jag passerar denna äckliga gata. Men egentligen, när man tänker efter, visst man känner sig tryggare när man pratar i telefon med någon när man går hem själv, fast å andra sidan, våldtäktsmannen kan liksom bara slita ifrån mig telefonen och våldta mig. Jag menar, personen jag snackar med i telefon vet ju ändå inte VAR EXAKT jag befinner mig just i den stunden, och tills polisen kommer då har jag liksom redan hunnit bli våldtagen eller hur? En våldtäkt varar ju inte länge.

Aja.. man kanske ändå skulle ta och undivka den vägen... och ta den andra, säkrare, även om det betyder en lång omväg.